Igår läste jag klart Förintelsens barn (2020) av Margit Silberstein. Boken handlar om Margits liv, att växa upp som barn till två av förintelsens överlevare: hennes mamma Ili var i Auschwitz medan pappan Ernst togs som arbetssoldat vid Ukraina. Ili och Ernst var de enda överleverna i sina familjer och när de äntligen återförenades i Sverige några år senare fick de Margit och hennes lillebror, som betydde allt för föräldrarna, deras enda familj. Föräldrarnas upplevelser, sorg och smärta lever i Margit och hon skriver om pressen och det stora ansvaret hon fått ta under sin uppväxt, exempelvis att vara skötsam och inte bråka med föräldrarna, de har varit med om så mycket hemskheter och hon ville inte göra det jobbigare för dem.
Jag läser gärna böcker och ser filmer om förintelsen. Det är ett ämne som berör mig och som jag tycker är viktigt, så självklart kunde jag inte låta bli att låna Förintelsens barn på biblioteket när jag såg den. Jag började gråta redan i prologen: Där får vi ta del av pappans brev till mamman, om deras kamp att återförenas. Pappans brev är en viktig del i boken, genom dem har Margit fått en annan insyn i sin pappas liv.
Jag tyckte att boken var väldigt bra och är tacksam att Margit har valt att dela med sig om sitt liv. Jag tycker det är viktigt att få ta del av hur ett trauma kan påverka någon och personerna runt omkring den/dem. Många av de som överlevde förintelsen har känt både skuld och skam över att de överlevde, "varför fick jag leva medan de dog?". Sen gillar jag att Margit refererar mycket till andra överlevare, böcker och liknande, jag har fått många tips om böcker som jag vill kolla upp.
Betyg: 9 av 10
